Sida:Amtmannens döttrer.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

27

tillfredsställde henne visst icke i denna roll, ty efterhand upphörde det, hon blef åter hemlighetsfull och ordnjugg ....

— Och nu finner hon dig odräglig .... nog då om henne. Men du nämnde en till. Hvar är hon? huru gammal är hon?

— Hon är i Danmark hos en onkel.

— Huru ser hon ut? Kommer hon snart tillbaka? Om henne har du inte berättat något ännu.

— Det är heller inte stort att säga .... af det goda nemligen. Detta barn har gjort mig temligen mycket obehag. Hon har formligen förargat mig. Jag var rätt belåten då hon reste.

— Aj, aj, förargelse! men på hvad sätt?

— Det är svårt att säga. Det var en besynnerlig varelse. Jag var nog olycklig att nödgas undervisa henne. Men Gud bevare mig, om något i verlden varit ett tålamodsgöra, så var det att läsa med henne!

— Hon var således dum?

— Dum? sade Georg besynnerligt tankspridd. Han såg länge på Müller med en frånvarande blick.

— Nåja, jag frågar om hon var dum eller qvick?

— Ja, det är just knuten. Man kunde bråka sönder sitt hufvud för hennes skull. Ibland inbillade jag mig att hon hade ypperliga anlag, men i allmänhet måste man tro att hon var oerhördt inskränkt. Hon lärde sig lexorna så uselt och visade sig så ovetande, att man kunde förtvifla deröfver. Då tänkte jag att hon kanske hade svårt för att lära sig utantill, och försökte med allehanda