94
— O, herr Müller! Det har ni ingen rättighet att förmoda ....
— Ingen förmodan, fröken, jag vet det.
— Ni vet det? .... Han har sagt det.... Har han det? ... och till er? Det är omöjligt! ropade Sophie och slog händerna för ansigtet. Då hon åter lät dem sjunka, belyste solen ett ansigte, som smärtan gjort nästan oigenkänneligt. O Gud, hviskade hon för sig sjelf, så var det dock sannt .... jag tog inte fel ... så var det dock sannt!
— Hvad är sannt? Kära, välsignade barn, huru kan ni taga er det så när? sade Müller och drog henne sakta ner på bänken igen ... Om ni nu verkligen närde denna lilla svaghet; om ni också i ett svagt ögonblick tillstod den för honom, hvad gör väl det? Tror ni jag vill döma det så hårdt? Visst är jag en gammal björn, men jag är dock hvarken pedant eller filister. Huru lätt kan inte ett stackars fruntimmer komma att förgå sig emot reglementet! Ett lifligt temperament, ett sinne som känner sig oberoende nog för att höja sig öfver sitt köns inskränkningar och småaktigheter ...
— Nej, o nej! vid allt hvad heligt är, afbröt honom Sophie, gör mig inte så orätt. Jag är ingen sådan »stark själ» som vill höja sig öfver sitt köns inskränkningar och småaktigheter ... Det är ett grymt förtal ... Jag är inte modig, jagar inte oberoende ... Det är inte sannt ... Jag är en stackars flicka som kan låta misshandla sig i stillhet så bra som någon som kunde låta kränka sig till döds, utan att någon finge veta huru ....
