96
det inte derom ni ville bedja mig? ... Det lofvar jag er mycket, mycket bestämdt.
— Ni missförstår mig helt och hållet, ropade Müller .... fröken, jag försäkrar er, ...
Men Sophie var redan försvunnen.
— Ett rent fördjefladt samtal! sade Müller för sig sjelf; Pfui! jag vet bara två gånger som jag varit så till mods — det var då jag läste brefvet från Bolettes mor — och på den första dagen i kursen på hospitalet. Hvem kan också bli klok på dessa varelser! Hon berättar mig sjelf att Georg inte bryr sig om henne, hon är ganska lugn och förnuftig, men knappt har jag så varsamt som möjligt — Gud vet hvar jag fick de delikata vändningarna ifrån — hm, så varsamt som möjligt vändt talet på henne sjelf, förr än hon blir förtviflad. Skälfde hon icke som ett asplöf! Och då hon gick skulle hon se lugn ut, men hon var min själ alldeles ifrån sig. Jag måste tala vid henne ännu en gång innan jag reser, jag måste försöka att lugna henne.
Müller hade kommit i en för honom ganska ovanlig knipa. Han hade visserligen utgått från önskan att göra Georg en tjenst, men vid åsynen af Sophies smärta deröfver blef han gripen af ett sällsamt medlidande. Det fanns i Müllers själ en enda sentimental sträng och det var tanken på Bolette. Han trodde sig se Sophie i en liknande belägenhet som den hvilken påskyndade Bolettes död. Men här hade det gått honom såsom björnen, hvilken ömt vill fösa bort flugan, men i detsamma slår ihjäl sin vän. Ganska illa till mods, smög han sig upp på
