sitt rum igen, belåten med att icke hafva mött någon. Som han haft den försigtigheten att taga nyckeln med, så hade heller ingen märkt hans frånvaro. Pigan som kom för att båda honom ner till frukosten var derföre i den goda tron att han hade sofvit och hon beklagade att han intet kaffe fått. Müller fruktade kanske icke utan skäl att Sophies lidande tillstånd skulle väcka uppmärksamhet i familjen och kanske vålla scener. Desto mer öfverraskade det honom att finna henne vid frukostbordet med fullkomlig fattning. Helt förekommande bjöd hon honom plats, och visade sig så ifrig i dessa små uppmärksamheter som åligga en värdinna, som om ingenting passerat. Den unga flickans sjelfbeherrskning ingaf honom en obekant känsla, något som liknade respekt, och gjorde hans önskan ännu mera lefvande att kunna få säga henne det han kallade ett hugnande ord. Men detta var ingen lätt sak. Inom en timma skulle han resa, och Georg, som emedlertid kommit in, gjorde det ännu kinkigare. Hans oro tilltog, han svarade osammanhängande på de andras tilltal, och bevakade alla Sophies rörelser. Men antingen hon icke förstod det eller icke ville förstå det, så tillintetgjorde hon alla anslag på ett sådant mellan-fyra-ögon. Efter frukosten satte hon sig på sin plats borta vid fönstret och sydde, och denna plats behöll hon hårdnackadt tills skjutsen stod för dörren. Den starke, hårde mannen stod i afskedets ögonblick utan hållning, nästan komiskt förvirrad inför den unga flickan som förmådde dölja sin förödmjukelse i ett så
