104
skiftningar mellan koppar, guld och purpur .... Blommorna tindrade som ädelstenar. Men vår unge vän hade i detta ögonblick föga sinne för naturens obeskrifliga prakt. Hans öga trängde spanande utåt alla synliga punkter i trädgården, medan han lyssnande bemödade sig att uppfånga något ljud af henne, som han sökte. Då trodde han sig se en ljus skepnad röra sig i det lilla buskaget på kullen; dämpade toner ljödo upp till honom .... Hans hjerta sade honom att det var Sophie. Hastigt ilade han ner, men just som han i det halfdunkel, som solnedgången plötsligt hade utbredt, skulle gå in i boskéen vid lusthuset, störtade den ljusa skepnaden sig med ett: Gud, är du ändtligen der! fram och kastade sig i hans armar. Ett nytt, hvinande skrik upplyste misstaget. Skepnaden slet sig lös och försvann. Den stackars Georg stod qvar med utbredda armar som fastnaglad. Solguden, denne den olyckligaste af alla älskare, måtte hafva sett så ut i det ögonblick Daphne förvandlade sig i hans armar.
Det var nemligen Bröchers födelsedag. En lång tid hade Amalia beredt sig att fira denna dag på ett sätt som motsvarade dess vigt. Hon hade studerat in en ny sång till guitarren, en tysk visa, som började med ett »In dieser heilg’en Runde» — och som egentligen var en frimuraresång, ehuru likasom alla frimuraresånger så dunkel, att den kunde passa för alla möjliga förhållanden. En lång tid hade hon dessutom varit sysselsatt med att utföra en vy i vattenfärg af det förut omtalda Galterud,
