som skulle bli deras jordiska paradis. Familjen och alla bekanta funno den högst lyckad, och om man förbisåg att den verkliga smutsfärgen på huset var utbytt mot en höggul, samt att detta var omkransadt af en massa smaragdgröna trän, så var den också ganska trogen och korrekt. En spefågel som nödvändigt velat göra någon anmärkning, skulle kanske hafva uträknat att det lyckliga par, som satt under en hängbjörk vid dörren, kunde om de rest sig upp hafva räckt upp öfver skorstenen, men detta lilla tekniska fel skadade alldeles icke effekten af det hela. Med detta stycke och flere andra presenter skulle Bröcher öfverraskas då han enligt löfte kommit för att tillbringa hela dagen med henne. På förmiddagen skulle familjen hafva gjort en treflig promenad; kaplanens favoriträtter, grönkål med köttbullar, samt mergpudding till desert, hvartill Amtmannen lagt en butelj champagne, väntade honom till middagen. Dagen gick, men dagens hjelte uteblef. Amalia började redan finna den hvita klädning hon tagit på sig något sval i det fria och buketten vissnade i bröstet. Otaliga gånger hade hon spanat utöfver slätten från kullen, lik den »hvitbarmade Colma från stormarnas berg» — men då han ännu klockan fem icke hade kommit, kunde hon icke uthärda längre: hon sprang till skrifbordet och gaf sin qväljande ovisshet luft i följande rader (Amalia läste Osian just den tiden):
»Dagen sjunker och ännu är du icke kommen. Hvar är du, min älskade, ack, hvar är du? Hvarför kommer du icke? I åtta ändlösa timmar har
