och klagande röster kunde Georg urskilja Amtmannens medlande och litet förebrående stämma. Rummet var i någon oordning. En mängd ressaker lågo uppstaplade på stolar och soffor. Litet afsides vid lampan märkte han Sophie som var ifrigt sysselsatt med att sy. Hennes ansigtes likgiltiga lugn afstack besynnerligt emot de andras häftighet. Georg hade stor skräck för familjescener. Han stod således i begrepp att vända om då ett allmänt utrop, åtföljdt af en högtidlig paus innanför, ovilkorligt kom honom att stanna igen.
— Seså, sade Amtmannen, så är då den sorgen släckt. Nå, Amalia, hvad skrifver han?
— Läs du, far, jag kan inte. Det är liksom om bokstäfverna dansade rundt omkring för mig.
Fadren läste:
»Jag beklagar ofantligt mycket att omständigheterna hindrat mig från att komma, så mycket mera som jag dervid har vållat dig, käraste Amalia, flera bekymrade timmar. Med hänseende till min helsa kan jag fullkomligt lugna dig. Min åkomma har gudskelof blott visat sig efter betydliga uppehåll och för hvar gång i märkbart lindrigare grad. Derför kan min söta flicka vara lugn.
— Men Gud, hvar är han då! afbröt Amalia.
»Jag befinner mig på Fjerdingstad hos länsmannen, der jag setat i fattigkommittéen sedan klockan på slaget nio. Sammankomsten skulle visst hafva varit slut i vanlig tid om icke frågan angående den nya roteindelningen kommit å bane och hållit oss varma till klockan 7. Det är obegripligt
