Sida:Amtmannens döttrer.djvu/302

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

hustru så sätter hon sig tidsnog in i fattigväsendet, det vill jag lofva.

Den gamle såg efter henne med en skakning på hufvudet. Derpå sade han:

— Det är godt att vi komma ut och resa. Denna dagen har gjort oss alla virriga. Derpå tillade han efter en paus i helt annan ton: Och du min lilla Sophie, huru är det med dig? Ditt illamående har tagit starkt på dig. Du ser riktigt blek och medtagen ut.

— Ser jag, far? sade Sophie förskräckt ... du misstager dig ... Jag känner mig rask, fullkomligt rask.

— Jag har heller inte hört din välsignade stämma på så lång tid .... Men i afton kan jag väl icke be dig ....?

— Käre far, jag måste tyvärr hafva mammas reskappa färdig.

— Det tänkte jag icke på, men du ser verkligen så lidande ut, att jag fruktar det skulle angripa dig ... Och likväl skulle det just i afton ha gjort mig så godt att få höra dig.

Sophie reste sig och gick långsamt bort till pianot; men i det hon kom förbi sin far möttes deras ögon. Hon kastade sig om hans hals och brast i gråt. Åter ville Georg träda tillbaka, men han kunde icke komma ur fläcken. Under stigande oro hade han från sitt gömsle hört dessa antydningar om en nära förestående resa. Först då Sophie vid ett par kärleksfulla ord af fadren hade fattat sig