brefvet. Jag tänkte just att det var något sådant hinder. Nu kan det ju vara dig en tröst, Amalia, att han är rask.
Men Amalia tycktes icke finna denna tröstegrund så tillräcklig som hon hade väntat. Utan att säga ett ord slet hon med en tragisk åtbörd buketten från bröstet och störtade gråtande ut.
— Hvad är nu på färde igen? sade Amtmannen, nu trodde jag allt var godt och väl.
— Och derom kan du fråga? utbröt frun. Att först låta den stackars flickan tillbringa hela den långa dagen i ängslan för hans skull, utan att skicka henne så mycket som ett bud; att förspilla hela hennes glädje och svika hennes längtan! Här hafva vi väntat till klockan 4 med maten
— Men han skref dock, invände Amtmannen.
— Är det ett bref att skrifva för en älskare! .... Men det är något som du inte förstår, min käre vän .... Har man väl hört på maken! Att på köpet plåga henne med sina roteindelningar.... Ja, har jag inte sagt det .... att det inte är parti för en flicka sådan som Amalia, med hennes känslor och rika hjerta.
— Men, kära Marianne, sade Amtmannen allvarsamt otålig — Amalia får dock sannerligen vänja sig att trots sitt rika hjerta tåla det mannen sitter i fattigkommittéen, eller med andra ord att han uppfyller sina pligter.
— Åh, ropade frun med hånfull ton, i det hon gick ut, det har ingen fara. Blir Amalia först hans
