timmar, innan hon gick till kaffebordet. Herre Gud, huru många gånger jag sa’ till henne: kära barn, sa’ jag, .... ty mitt barn kallade jag henne, fastän hon var min matmor .... kära barn, hvad tjenar allt det spinnandet till? Du har ju Guds välsignelse af spunnet och väfdt, sa’ jag, hur mycket du än ger bort är det alltid tillräckligt qvar sa’ jag, njut hellre din morgonsömn i god ro. Ack, sa’ hon, du vet inte hvad du säger. Den som är lycklig kan aldrig stiga upp nog tidigt, sa' hon, den borde egentligen aldrig sofva, för att kunna njuta hvar minut af sitt lif med tacksägelse till Gud. När jag vaknar så der med foglarna en klar sommarmorgon, sa’ hon, hvad kan jag då göra bättre än instämma med dem? Då sätter jag mig vid fönstret med min rock, sa’ hon, och aldrig är jag gladare än när jag blandar min röst med dess muntra surr och foglarnas qvittrande utanför! Ack, nog hade hon rätt, att man borde nyttja tiden och spinna flitigt ..... hennes lifstråd var snart utspunnen!
— Den stackars Ada blef således strax moderlös?
— Strax, ack, allt för tidigt. Hon hade knappast åtta dagar skådat denna verldens ljus. Aldrig glömmer jag den stunden! Här låg hon och han stod der. Det var just klockan fyra på morgonen. Precist klockan 4 kommer solen in här på den årsens tid, och då brukade hon alltid vakna.
— »Der är solen; nu kommer jag», — sade hon också nu och så tog hon min hand och lade den öfver vaggan, som om hon velat säga: »tag
