124
vara på henne.» .... Och i detsamma stod hela kammaren i en glöd och det sken också på henne och hon låg der så vacker och blid, det var omöjligt att tänka det hon var död. Men hennes hand låg ännu öfver den lilla. .... Att taga vara på henne! Ja det mente hon och det har jag gjort och det skall jag göra så länge jag har lif och helsa. Men det är något i det barnet som jag inte rår med, måtte Herran gifva kraft dertill. Gud fader vete hvar hon har fått det häftiga sinnet ifrån! Far är väl hastig, men han blir straxt god igen och hon var god som himmelens englar.» — Dessa drag ur den fromma prestfruns lif rörde systrarna djupt. De hade blifvit bleka, kanske deröfver, kanske af trötthet, och ovilkorligt slöto de sig intill hvarandra då de följde Dortha, hvilken, efter att hafva omsorgsfullt låst dörren, skred före dem ned till ändan af den långa gången.
— Och här är nådig fröknarnas rum, måtte det vara dem till nöjes.
Ett bifallsrop afbröt Dortha. All ängslan var såsom bortstruken då de satte foten öfver denna tröskel. Detta rum kunde tjena som mönster i sitt slag. Denna obeskrifliga oöfverträffliga trefnad kan blott finnas i ett gästrum på landet. Må ingen påstå att icke ett sådant rum också har en själ!
Och hvilken spegel! den är makalös, utbrusto begge, då en spegel i sällsynt rococcostil, som en »Liebhaber» säkert skulle hafva förlorat både sömn och matlust af längtan att få ega, straxt föll dem i ögonen.
