kan inte fördra' sådana der porträtter inne i ett rum, de stirra på oss hvar gång vi öppna ögonen.
— Ah, dessa porträtter äro icke farliga, jag har en gång läst om en oljemålning i kroppsstorlek jag, som plötsligt, medan frun satt och klädde sig framför spegeln, började hvälfva med ögonen ..... hu! ... jag törs inte tala om det nu .... Godnatt!
— Godnatt Amalia, inte ett ord mera nu.
En lång paus följde.
— Sofver du, Sophie?
— Nej.
— Har du inte hört något? Inte ett aflägset ljud, som om någon jemrade sig?
— Jag har hört det en lång stund, men ville inte skrämma dig .... Kanske är det blåsten som tjuter.
— Blåsten? Det rör sig ju inte ett blad. Nu igen! Det låter som ett jämrande, ett skrik .... Det kommer från den sidan der prostinnans rum ligger. Hör du inte liksom släpande steg utför gången? de närma sig .... hör!
Begge systrarna lyssnade spändt, men allt var dödsstilla igen.
Plötsligt gick dörren upp och en hvit skepnad som med handen skuggade för ett ljus, hvars sken föll bjärt öfver ett blekt, infallet ansigte, trädde ljudlöst in. Amalia for med ett skrik ner under dynan.
— Är det du, kära Dortha, sade Sophie, hvad är det fatt? Det är väl ingen sjuk?
— Nej, nej kors, var det likt de sade den
