128
jag tänkte bara på ... på när du också reser, huru öfvergifven jag blir.
— Tala inte om det, barnet mitt, vi ska aldrig, aldrig skiljas. Min koja blir aldrig så trång att inte der finnes plats för dig också .... Du och han och jag; hvilket lyckligt klöfverblad! Men ack, stackars Adolf! inte en gång Justedalen .... Vi få nog vänta en god stund, innan han får något.
Vissa namn och föreställningar göra samma verkan i den eller den stämningen, som ett duschbad i värmen. Sophie rätade upp sig; hvarje spår af den ögonblickliga sinnesrörelsen var liksom bortjagadt.
Ljuset släcktes, på det lilla bordet brann blott en nattlampa. Jättesängen hade slutit sina dunböljor om de begge systrarna, likväl icke förr än Amalia omsorgsfullt hade räknat fönsterrutorna och gjort ett kors öfver dörren. Man vet att detta är den ofelbara trollformel, hvarmed man, första gången man sofver på ett ställe, frammanar sanna drömmar.
— Jag vet inte hur det är, hviskade hon efter en paus, men man känner sig så ängslig till mods då man ligger första gången på ett fremmande ställe. Huru mycket kan inte hafva händt på en sådan här gammal gård! ..... Detta rum är så trefligt, så vänligt — och ändå tordes jag inte för allt i verlden ligga här ensam — inte en half timma. Sophie, Sophie, hvart skall du ta' vägen? Gå för all del inte ifrån mig!
— Jag skall bara flytta nattlampan .... Jag
