134
ett ansenligt tegelslageri, en spiksmedja samt två qvarnar, hvilka sistnämda tillhörde prosten, sysselsatte här en mängd arbetare. Hela dalsträckningen var derföre tätt bebygd. Prostgårdens dagsverkskarlar hade från urminnes tid haft sina hem i denna dal, och allehanda slags handtverkare hade funnit sin fördel vid att sluta sig till denna koloni, som med hvarje år hade tilltagit i liflig verksamhet. På detta ställe lärde man bäst känna frukterna af den menniskovänliga prostens sträfvanden. Dessa torparstugor skiljde sig särdeles ifrån de osnygga hålor som man eljest ser på landet i vårt goda Norge. Välstånd och renlighet lyste ur hvarje hus genom de blanka rutorna. Många af dem voro prydligt målade och den allra fattigaste stuga hade ändå sin lilla trädgårdstäppa, stundom prydd med äpple- och körsbärsträd. Ingenstädes mötte man den motbjudande synen af fattiga barn som vanligen på sådana ställen pläga stimma om hvarandra, för att i sällskap nöta bort dagen.
Ja, mitt kära herrskap, sade en gammal halfblind gumma, som satt utanför ett hus och värmde sig i Oktobersolen, så såg det inte ut i Tyridalen i min ungdom. Då var här inte annat än nöd och elände och fylleri och slagsmål. Hvar och en kraflade som han kunde efter födan, och den som ingen fick på loflig väg, tog den på oloflig; då var hvar och en glad att få de utsvultna ungarna ut ur boet, så att den dag de sluppo ifrån presten, och kom ut på bygden, var det än bara som ett fattigt rothjon,
