öfvertagit platsen kunde det lyckas mig att lägga den grund hvarpå jag sedan med Guds hjelp har byggt.
— Ja, käre vän, sade Amtmannen, vi andra hafva viljan, men ni har också förmågan att utföra, se deri ligger skilnaden. Hvem har inte någon tid hyst filantropiska idéer! ... Jag har också varit deran; då jag tillträdde min gård drömde jag mig det så lätt att göra förbättringar. Men hur det var så blef det aldrig någonting utaf. Mina förrättningar voro af en helt annan art. Presterna kunna också sådant bättre än vi andra. Endast de kunna med den andliga omsorgen för sin hjord förena den timliga på detta vackra sätt som gör att de i dubbelt afseende kunna kallas dess herdar. Jag nöjde mig för min del med att gifva då nöden sträckte ut handen och jag tröstade mig med att der jag icke gaf der togs det. Ha, ha, ha!
— Man kan öfverhufvud beräkna årligen hemma i vårt pastorat, inföll Bröcher, att af tjugu brottmål angå två tredjedelar ingrepp i andras eganderätt. Fattigskatten är dertill enorm.
— Vi känna nästan alls inte till tjufveri här, sade prosten, och jag ger aldrig almosor.
— Af det goda skälet naturligtvis, sade frun, att ingen här i er lyckliga trakt behöfver någon.
— Förr var här mycken nöd, men icke heller då gaf jag något. Ni må tro jag är en hårdhjertad man.
— Ack, herr prost, det får ni svårt att lära oss tro. Med er menniskokärlek ....
