en syskola på gården, tillade frun. Men det ville mamma inte veta något utaf. Den tiden hade du så många infall i ditt lilla hufvud.
— Ack ja, det kan väl hända att jag hade några infall. Men tror du kära mamma, att det var ett af de tokigaste? Jag kände ju med mig sjelf att det måste vara något annat; att man lätt kunde förlora lusten att gifva.
Hon ställde denna sista replik till prosten, som om hon väntat bistånd af honom.
— Förlora lusten att gifva! sade modren. Nej, gudskelof, dermed har det ingen fara. Du är nog gifmild, det vore synd att säga annat.
— Ja, men .... det gör mig inte på långt när den glädje som förr.
— Tyst min flicka, sådant skall du inte säga, du missförstår dig sjelf.
— Förlåt mig, min fru, tog nu prosten till ordet, men jag tror det fullkomligt. Jag är öfvertygad om att fröken Sophie har rätt. Hon har i sjelfva verket besvarat ert yttrande till mig. Vare det långt ifrån mig att vilja förneka det vackra uti att gifva. Det är ett naturligt behof för hvarje godt hjerta. Min Adamine var så lätt att leda eljest, men i det fallet tog hon ej reson. Hon anställde inga betraktelser, utan följde blott sin naturliga ingifvelse. Tusende göra detsamma. Så länge tillståndet inte är bättre, finns det sannerligen inte heller någon annan utväg. Det finns dessutom tillfällen då gifmildheten förskaffar oss en verklig tillfredsställelse. Det är då gåfvan blir hvad
