140
den bör vara, ett understöd, då den nemligen hos mottagaren förutsätter ett medvetande om, eller ett sträfvande till förkofran. Men här är ej fråga om sådana behöfvande, utan om den lägsta klassen. Vi tala om detta djuriska, tank- och hjelplösa armod, detta från slägt till slägt medfödda elände, som inte en gång lyfter sin medvetenhet till något bättre, eller saknar det; om dessa, hvilkas vämjeliga kojor gruppera sig omkring hvarje stor gård på landet, lik en svärm insekter kring en nerfallen frukt. För dem anser jag den ögonblickliga gifmildheten onyttig, ja till och med skadlig. Hvar och en som utöfvat den måste medgifva, om han vill vara uppriktig, att man har mera förargelse än glädje deraf. Det är som om man kastade gåfvan i ett bottenlöst svalg, hvilket också i sjelfva verket är händelsen. Man kunde gerna kasta halfva sitt bo i detta svalg, med samma verkan, det skulle ändå vidga sig, det är dermed alldeles som med hålen på fröken Sophies klädning. Sådana fattiga skall man inte vänja vid att mottaga utan att förvärfva. Blott det förvärfvade kunna de vidmakthålla och bygga vidare på. Man måste försöka att väcka deras ambition, deras moraliska kraft, att lära dem förakta allmosan. Man måste försöka att bibringa dem sinne för ett bättre tillstånd, skärpa deras åtrå derefter, visa dem medel att uppnå det, och drifva dem till att inse det hvar och en, äfven den ringaste ibland dem, råder öfver sitt öde. Arbetslust, sedlighet, upplysning, det är grundpelarne, och der dessa fattas hjelper intet. Har man på allvar