Sida:Amtmannens döttrer.djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
147

— Prosten, den välsignade prosten hade antagit Bröcher till sin adjunkt. Just nu hade biskopens utlåtande ingått. Adolf skulle tillträda embetet redan till nyåret, det var så förmånligt, så förskräckligt förmånligt! De skulle bo der i huset och hela den toma våningen ofvanpå skulle fejas upp och ordnas för dem.

De gamla trädde in. Bröcher var blek och rörd, denna lycka hade kommit alltför oväntadt för honom. Han såg ut som om han ville gråta, men kunde ej, utan harkade och snöt sig oupphörligt. Den gamla fadrens glädje var enkel och utan ord. Han kysste Amalia på panna och mun, tog Bröchers och prostens hand i hvar sin och skakade dem hjertligt. Fru Ramm var den enda som fann ord. Då andra blefvo rörda blef hon alltid högtidlig, och aldrig höll hon så förträffliga tal som då de andra icke voro i stånd att säga ett ord.

— Gud välsigne eder mina barn, sade hon. En sällsynt, en högst oväntad lycka har blifvit er lott. Gören eder värdiga densamma. Glömmen aldrig att tacka denne ädle man derför. Du Amalia, kom ihog att han framför hvarje annan har kraf på ditt tacksamma hjerta. Var honom till en tröst, till uppmuntran, till trefnad, var en prydnad för hans hus, — en moder för hans barn ....

Bröcher ryckte härvid ovilkorligt ett steg närmare, liksom för att påminna om att han också var till.

— Min dotter, fortfor frun, du kan i dubbelt hänseende prisa ditt öde, och känna dig stämd till tacksamhet emot försynen. Du har träffat ditt