148
hjertas val och lyckan lägger sitt till. Bröcher är ingen högt flygande, poetiskt utrustad natur, och det är inte derpå det beror, det är icke snillets bländande gåfvor som trygga den stilla husliga lyckan. Bröcher är en man med sundt och vanligt förstånd, en hederlig man, nitisk i sitt kall, en man som jag värderar, han skall nog blifva ett stöd för min Amalias vekare, mera svärmiska, sinne. Han skall göra henne lycklig.
Detta var för mycket för Bröchers anspråkslöshet. Bandet brast som hade hållit hans rörelse tillbaka, och med näsduken för ögonen störtade han ut ur rummet.
Det var ännu en qvar, som icke hade afgifvit sin röst i denna allmänna glädjekorus. Det var Ada. Denna lilla flicka hade fattat en verklig passion för Sophie; hon följde henne som en skugga, och bevakade hvarje hennes rörelse. Ingen af de andra kunde berömma sig af att stå i någon synnerlig gunst hos henne. Amalia kunde hon med knapp nöd tåla, frun deremot alldeles icke, ehuru denna på allt sätt hade försökt att vinna henne. Bröcher hatade hon; han hade en gång fördristat sig att vilja kyssa henne och hade kallat henne sin lilla fästmö; detta glömde hon icke. Nu hände det sig att Ada ute i köket fått nys om det som passerat inne — dylika saker gå genom nyckelhålen — och antingen hon nu missförstått saken, eller någon af pigorna som kände hennes vurm för Sophie hade varit nog obarmhertig att narra henne, nog af, hon hade fått den idéen att det var Sophie och icke
