34
lillgammal, halft bekymrad beskyddaremin. I dessa små konflikter med hennes anhöriga kände jag alltid en stor lust att försvara henne och jag försökte visa många små prof härpå. Hon ville aldrig förstå det.
Grottan var hennes käraste vistelseort, hennes egentliga, rätta forum. Af denna orsak gick jag sällan dit ned, ehuru detta ställe äfven för mig hade något högst lockande. Men Sophie hade nu en gång fått ett slags eganderätt till den, och ett par gånger, som jag träffade henne deruti, buro hennes miner omisskänliga spår af att öfverraskningen var henne obehaglig. Men en gång kom jag uppifrån dalen och fick lust att klättra ut på de klippor som bilda detta märkvärdiga hvalf, för att se huru det var hopfogadt ofvantill. Jag såg då genom en remna Sophie ligga utsträckt, orörlig på botten af grottan. Förskräckt sprang jag ned, ty jag tänkte att något kunde hafva händt henne. Hon sof, trött af sitt arbete, vid hennes sida låg en spade, som syntes alltför tung för hennes späda krafter. Öfver hennes ansigte, som var starkt belyst af skenet uppifrån, hvilade ett uttryck af sorg som jag aldrig förr hade sett. Det kom från själens djup, endast i sömnen kunde hon hafva det så, eller var det åtminstone möjligt att fasthålla det. Besynnerligt nog finns det vissa ansigten som under sömnen eller annan dödlik dvala antaga en skönhet, hvilken man eljest icke märker, kanhända emedan de icke hafva vunnit det för denna form harmoniska uttrycket.
