För första gången märkte jag att Sophies drag voro vackra och regelbundna. Men ännu mer förundrade det mig att se hennes hufvud hvila på en stor bok. Det var ingen af hennes vanliga böcker, det såg jag straxt, men hvilken bok kunde det då intressera henne att läsa i? Det gick just då allra bedröfligast med hennes lästimmar. Att få veta detta var dock en omöjlighet, då jag icke ville väcka henne. Hon höll fast om den med armen, som om hon värnade om sin hemlighet.
Hennes misstro till mig var gränslös. Blott en enda gång har jag lyckats öfvervinna den och få henne i ett ordentligt samtal.
Jag var på jagt uppe bland fjällen, på hvars sydostliga knä gårdens lilla säter ligger. Jag tog vägen förbi denna, i hopp att träffa en eller annan medlem af familjen, som icke sällan pläga göra besök deruppe. I alla händelser kunde jag hvila ut på den vackra branten och få litet mat af säterflickan.
En lång stund innan jag kom upp till sätern hörde jag en underlig, genljudande musik, som än klingade nära, än fjerran, och jag urskiljde slutligen två qvinnoröster, hvilka beständigt aflöste hvarandra med att jodla. Men hvilken herrlig stämma var ej den ena! Bäfvande, full och klockren, jublande, stark och likväl så böjlig, gaf den genljud i de mest aflägsna åsarna och fyllde hvarje vrå i de tysta skogsdjupen nedinunder.
Jag var nu så nära att jag kunde öfverskåda
