150
— Nej.
— Då blir jag så ledsen, då gråter jag: hu, hu, hu! ....
— Ja, men du gråter inte tårar, det såg jag i kyrkan i går. Du gör bara så här med näsduken.
— Fy skam, sade gamla Dortha, nu är du riktigt stygg. Skulle du inte vara glad åt att den rara fröken kommer och bor hos dig, hon som är så god emot dig, som har skänkt dig ett bernstenshjerta och som klipper så många vackra hästar åt dig?
— Kallar du det hästar? Lina sa' att det var kameler, och att de med två pucklar va dromedarer, och de med tre pucklar hvad var det för några?
— Hör lilla Ada, jag skall säga dig något, sade Sophie. Om du hade varit snäll och lydig så skulle jag komma och helsa på dig och Bröcher och Amalia, men nu kommer jag alldeles inte.
Den lilla såg klokt på henne.
— Hur länge skulle du bli då?
— Det vet jag inte, kanske en hel månad, kanske två, om du vore snäll.
— Vill du då alldeles inte komma utan att hon bor här?
— Nej, då kommer jag alls inte.
— Du kan få lof då, sade hon till Amalia, med en drottnings mine.
— Men jag vill inte bo här utan att Bröcher också får vara med.
— Han kan också få lof, sade hon efter en något längre fundering.
