Amalia som skulle komma och bo der i huset. För henne var det som de toma rummen skulle putsas upp och inredas. Med alla tecken till den häftigaste glädje störtade hon in till Sophie. Denna hade all möda att förklara henne hur hon misstagit sig, och då hon slutligen insåg det, stirrade hon blott styft på henne med sina stora mörka ögon och gick ut ur rummet utan att säga ett ord. Dortha, som en timma sednare skulle föra henne i säng, kunde ingenstädes finna henne. Systrarna gingo då med för att söka. Hon var på deras rum. Der låg hon på soffan med hufvudet i dynorna och snyftade. Med de sötaste ord försökte Amalia och gamla Dortha att lugna henne, de lofvade henne tusende herrligheter om hon bara ville hålla upp att gråta och finna sig i sitt öde; men den lilla stod fast vid sitt: Sophie skall bo hos oss, ingen annan.
— Vill du då att jag skall bli Bröchers hustru? frågade denna.
En uttrycksfull grimas antydde huru obeskrifligt ovärdig hon fann honom dertill.
Nå, ser du der! Bröcher vill inte ha' mig, utan sin hustru hos sig.
— Men jag vill inte ha' Bröcher. Pappa har inte frågat mig om det och jag vill inte ha' Bröcher till adjunkt. Du skall komma, det har köks-Anna sagt, att pappa har sagt, du skall bo på den stora salen, som skall målas gul, och jag skall bo på den lilla derbredvid, och den skall målas ljusröd.
— Får då jag alldeles inte lof att bo på den gula salen? frågade Amalia.
