154
förödmjukande med sig. Då han vet med sig sjelf att han har uppbjudit allt som stod i hans makt för att inverka på den älskade, att han icke har lemnat något medel oförsökt för att besegra den obevekliga, så kan han vara lugn, han har intet att förebrå sig. Han har gjort sitt bästa. Han kan tryggt hvila ut i sina lidandens beskådande, besjunga dem om han kan, röras sjelf och röra andra, medan hoppet om en ny kamp, ny älskog ljuft spirar fram på det afmejade fältet. När hon deremot vet med sig sjelf att hon har gjort allt som står i hennes makt för att — dölja sig för den älskade; att hon icke har lemnat något medel oförsökt för att besegra sin känsla; att hon har dödat sin längtan, sorgfälligt ryckt upp hvarje brodd af uppspirande förhoppningar; när hon har kunnat fullborda detta sjelfförstörelsens verk lik de vilda fakirerna, utan att förvrida en enda mine, då, ja då har äfven hon gjort sitt bästa, men lugn är det derföre icke sagdt att hon kan vara. Till försakelsens bitterhet kommer så ångern och sjelfanklagelsen med sina grymma sofismer. En blick, ett raskare pulsslag, en plötslig rodnad, en i gråt utsläckt glädjestråle, ett hopp som försvann med hans steg, kan hos henne förvandla sig till lika många giftdroppar, som en och en droppa i såret och göra det oläkligt.
Sophie tålde ej att tänka på det skedda. Hon hade en gång beskådat denna medusasyn, som hade förstenat henne och gifvit henne den onaturliga styrka, hvarmed hon hade stått emot ända till det sista, bittra afskedet. Mera förmådde hon icke.
