Med begärlighet hade hon gripit resan såsom en anledning till undflykt och begärligt kramade hon sig intill hvarje nytt intryck. Det får derföre icke förundra oss att se henne deltagande, fördubblande sin uppmärksamhet för andra. Det var ingen förställning när hon visade sig meddelsam, stundom till och med upprymd. Hon ville och måste blott undfly sig sjelf. Denna tilltvingade ro sväfvade dock alltjemt i fara. Det behöfdes ej mer än att ett visst namn plötsligt blef nämndt, eller att den stackars flickan en afton sorglöst trädde in i kammaren ofvanpå och hennes öga då plötsligt föll på taflan, hvars förrädiska likhet halfskymningen gjorde ännu mera gripande. I sådana ögonblick lade hon våldsamma band på sig. Hon tordes icke ännu lösa den bundna smärtan, en starkare, mera erfaren hand än hennes måste göra det — och då längtade hon efter systern, denna syster som hon höll så mycket utaf och som ännu stod der så mild och klar i barnfantasiens rosenskimmer. Hon, den goda Louise skulle hjelpa henne att tyda det som föreföll henne så fasansfullt oförklarligt. Hon visste sjelf hvad lidande var, hon skulle veta att trösta. I hennes famn ville hon gråta ut .... O, hvad hon skulle gråta! .... Men nu inte tänka derpå .... bara inte tänka derpå! ....
Och så kunde hon, ängslig lik ett mörkrädt barn, som springer för sin egen skugga, söka upp de andra, smyga sig intill dem, sjunga för dem, sladdra och leka med barnen. Men denna dag var huset liksom utdödt. Sophie fann hvardagsrummet
