starkt beringade hand på prostens arm och sade med sin mjukaste röst:
Huru skola vi få vår käre värd i godt humör igen? ... Hvem skulle också kunnat tro då vi skiljdes åt så glada i går aftons att det ledsamma missödet skulle drabba er? .... Huru högt värderar ni förlusten, herr prost?
— Förlusten är väl det minsta, tillade Amtmannen. Det värsta är att när sådana der maskiner slå sig på tvären så är det nästan ingen bot för dem. Man måste låta dem gå för pocker i våld ... reparationer och bråk tjenar vanligen till intet.
— Kuriöst nog, anmärkte Bröcher, drömde jag förliden natt att samma qvarn stod i ljusan låga.
— Ja i sanning, sade prosten godmodigt leende, det är kuriöst nog med drömmar.
Rein tillbragte en sömnlös natt, hvarunder han likväl icke en enda gång tänkte på den spruckna qvarnstenen, men hans sinne var tungt som om ena halfvan legat på hans bröst. Huru hade detta kommit sig! Han hade dock ärligt och manligt bekämpat frestelsen och nu stod han midtför odjuret igen! Besjälad af en ädel resignation hade han lemnat Sophie i hennes föräldrars hus. Han var fullkomligt lugn, då han såg henne igen; faderligt hade han gladt sig öfver hennes älskvärdhet, hon anade intet ondt. Då fann han sig plötsligt — lik dessa olyckliga vilsefarande i öknen, som tro sig skrida framåt medan de endast beskrifva en cirkel — i sina egna öfvergifna spår igen. Ett lugnade honom dock,
