Sida:Amtmannens döttrer.djvu/354

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

162

olyckan kunde mindre tillskrifvas honom sjelf än Sophie, hon hade frammanat frestelsen. Hon kom honom till mötes så förunderligt utmanande; hon visade ingen annan denna hjertlighet, knapt sin egen fader! Ibland, då något på det främmande stället grep henne, lade hon honom nästan ordet i munnen och såg honom dristigt in i ögonen dessutom. Dagen förut hörde han henne säga till Ada: om jag vore din mamma, eller: nu är jag din mamma.... Just detta sade hon en gång då hon hade tagit Ada på armen ... han kom i detsamma; då slingrade den lilla en arm om hans hals också och drog dem tillsammans .... förskräckt slet han barnet till sig... Hvad tänker hon vid dylika tilfällen? ... O, du gamle dåre, hviskade åter en hånande stämma inom honom, icke en smula tänker hon. Är icke just denna rättframhet ett bevis på att tanken ligger henne så aflägsen att den icke ens fallit henne in? En yngre man skulle hon ej vara sådan emot. Då dagen grydde vandrade han ännu upp och ner i sin kammare. Men det hade lyckats den ädle mannen att tillkämpa sig den jemvigt han saknade.

— Nej, sade han i det han släckte lampan och stirrade ut i den dimmiga höstmorgonen, det skall inte ske. Jag kunde begära henne; ..... hennes föräldrar skulle gifva mig henne .... som jag tror med glädje. Hon sjelf skulle kanhända — barnslig, oerfaren som hon är — samtycka ... Ännu är hon oberörd af passionerna ... Jag har åtminstone ingenting hört ... Men just derföre: nej! Jag afskyr dylika öfverfall. Jag vill ej vara någon