röfvare. Denna skönhet, detta rörande behag, denna — här kom hela förteckningen på alla Sophies förtjenster, — skola tillhöra en yngre, lyckligare än jag. Gud gifve att hon vore min dotter! Gud gifve att Ada kunde komma att likna henne! I morgon resa de. Det är allt»å blott denna enda dag, som det gäller att vara eller synas vara lugn. Jag hoppas att kunna vara det.
Himlen hörde utan tvifvel den värdige mannens föresats, och fann behag deruti. Nornan spinner emellertid lugnt och obehindradt sina trådar, hvilka sammanlänka menniskornas öden och hon ler åt deras beräkningar och föresatser.
XIII.
Dortha, den gamla beskedliga Dortha! Hvem känner icke gamla Dortha, hvem har icke haft en sådan Dortha i sin familj? ... Det var hon som berättade dig så mycket vackert tills du somnade in innan du hört slutet .... Det var hon som bad för dig när du hade slagit sönder fönsterrutorna, och som hvarje dag med makalös outtröttlighet bröt ner igen allt hvad någon smula förnuftig stränghet hade byggt upp .... Det var hon som gret så bittert då du första gången käck ock frimodig drog ut ifrån hemmet och som icke sof af glädje den veckan du väntades hem igen .... Ack, riktad med
