blida natur. Dorthas blinda kärlek och gränslösa efterlåtenhet hade i den lilla flickan redan utvecklat alla dessa farliga anlag, som kunde arta sig till något stort och herrligt, men också till något högst olycksaligt. Lilla Ada beherrskade hela huset. När hon lekte med Lina, som var tre år äldre, lydde denna henne obetingadt, som om det fallit sig af sig af sig sjelft. Fadren kunde icke heller motstå Dorthas böner, när han någon gång skulle vara sträng. Om någon hade skyllt honom för att göra skilnad på sina barn, så skulle han hafva funnit denna beskyllning öfverraskande, för att icke säga orättvis. Var han icke lika mild, lika öfverseende mot dem begge? Visserligen, men han tänkte icke på att den ena var ett lika så fromt och artigt barn, som den andra var vild och sjelfrådig. Och likväl hvilade fadrens ögon med ett helt annat uttryck på lilla Ada, än på den andra dottern. Hvarför icke? Skönheten har en underbar, bedårande makt, som ingen kan berömma sig af att kunna motstå. Dertill kom den oro ett sådant barn måste väcka i en faders själ. Hon tvang honom att ideligen sysselsätta sig med henne. Obändig i sorg och glädje, inställsam, oemotståndlig när hon ville nå ett mål, begåfvad med starka antipathier och sympathier, hörde de sistnämda dock till sällsyntheterna, men var någon så lycklig att kunna väcka sådan hos henne, så var det heller ingen måtta på hennes kärlek. Sådan var den hängifvenhet hon hade fattat för Sophie. Genom sin häftighet var den mera egnad att skrämma henne
