166
tillbaka, än att röra henne. Den unga flickan var emellertid bland de äldre den enda, som utöfvade någon makt öfver henne. Några smådrag skola belysa detta.
En dag hade Ada varit stygg. Bröcher hade fått en dresserad domherre i en liten vacker bur af seminaristen. Han fann stort nöje i att mata det lilla djuret, samt locka honom att sjunga. Med ens försvann fogeln, och det var temligen bevisligt att Ada hade varit förbryterskan. Om hon hade släppt ut den, eller hvad hon hade gjort med den, var icke möjligt att få ur henne.
Derföre skulle det nu statueras ett exempel. Hon skulle blifva hemma från en promenad i vagn längs efter sjön till en bondgård, som både genom sitt sköna läge, samt en viss egendomlig byggnad utgjorde ett mål för valfärdande äfven från aflägsnare orter. Dortha tiggde och bad, ... hon påstod att fogeln hade sjelf banat sig väg ut, hon försäkrade till och med att hon hade sett den, emedan han just var igenkännlig på en sned stjertfjäder, svänga sig frisk och munter i ett träd i parken. Men hvarken Dorthas lysande argumenter eller Adas förtviflan hjelpte, den gången var fadren obeveklig. Rörd af hennes tårar och böner lofvade den godmodiga Amalia att hon skulle blifva hemma hos henne men det brydde den lilla sig alldeles icke om. Hon såg bort till Sophie som om hon väntat sig samma anbud af henne, men Sophie sade allvarligt: Jag vill visst inte bli hemma hos dig, Ada,
