170
och upplyste scenen. Det hela var likasom gripet ur en fantastisk saga. Men nu blef det ett lockande och ropande. Gamla Dortha sprang som en äggsjuk höna rundtomkring dammen, bannor och smekord blandades på det besynnerligaste sätt. Ada skrattade och gick ett steg längre ut. Först då Stina visade sig i sin vanliga drägt, sprang hon i land, der Dortha uppfångade henne i sina armar och bar henne in. Här fördes hon straxt i säng. Sophie hjelpte sjelf till och gned hennes små kalla fötter varma. Hon gjorde sig tusen förebråelser för det hon på gyckel hade drifvit det öfverspända barnet till ett sådant vågspel. Denna oro dref henne ännu en gång in till den lillas säng. Hon sof med högröda kinder, log i sömnen och rörde läpparna. Lugnad gick Sophie upp på sitt rum, der hon ännu hade mycket att ordna innan afresan.
Klockan 5 om morgonen var det redan oro i huset. Ada hade blifvit sjuk. Omkring midnatten hade hon vaknat, brännhet och törstig, nu låg hon med skallrande tänder, bud hade gått efter läkare, men denne kunde först väntas ut på förmiddagen.
Läkaren kom, han förklarade barnets sjukdom vara en feber som snart skulle gå öfver. Prosten, lugnad häraf, vände nu åter uppmärksamheten på sina gäster, hvilka stodo i begrepp att lemna honom. Resvagnen var framdragen. Men nu kom ett kritiskt moment som man hittills icke hade tänkt på, nemligen Sophies afsked från Ada. Läkaren förbjöd allt som kunde uppröra den sjuka och ville att Sophie skulle fara utan farväl. Då kom den
