Sida:Amtmannens döttrer.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169

sköt fram under busken, så fin, så skär och luftig att skräcken dog bort i beundran. Det var sista aftonen före afresan, just i solnedgången, som prosten och hans gäster kommo hem från en spatsertur. På den gröna vallen bakom skolhuset träffade de den lilla gåspigan, som gret bitterligen för det Ada hade jagat bort alla gåsungarna och alldeles inte ville säga hvart. Ada dömdes på stället att be lilla Stina om förlåtelse, samt att icke komma in förr än hon skaffat flyktingarna tillrätta. Men dertill kunde hon ej förmås. Man hade nu redan halft på skämt halft på allvar blifvit van att taga sin tillflykt till Sophie, och nu föll det denna in att säga, det de skulle taga lilla Stina in, kläda henne i Adas kläder och låta Ada bli gåspiga i hennes ställe. Denna hotelse, så väl beräknad på den lillas fåfänga, utfördes för skens skull. Ett ögonblick derefter kom Lina störtande in och skrek att Ada hade dragit af sig strumpor och skor och stod midt ute i dammen.

Allt för bokstafligt hade hon följt det föreskrifna straffet. Med kjolen och armarne uppkaflade hade hon, som hon stundom sett Stina göra, vadat ett stycke ut i dammen, hvilken lyckligtvis icke var djup. Här stod hon leende med korntråget under armen och slängde kornet i dammen. Rundtomkring henne plaskade och slogs hela den skrikande befjädrade flocken, som alls icke tycktes vilja försmå det som bjöds på ett så ovanligt sätt. Hennes kinder glödde och håret flög för vinden. Den sista låga solstrålen snuddade i detsamma öfver dammen


Amtmannens döttrar. II8