174
synliga vilja. En sådan sköterska tyckes blott lefva för den sjukes infall, medan hon dock iakttager de förnuftigaste mått och steg .... Kort sagdt, hon förstår att behandla kroppen genom själen. Gamla Dortha plågade Ada med ömma frågor. Hon ville förmå henne att känna igen henne, förstå henne. Hon mattade ut henne med förtviflade och fåfänga försök att få henne till att taga in medicin. Sophie hade ett annat sätt. Då hennes böner icke hjelpte tog hon sjelf den fulla skeden och mekaniskt gjorde den sjuka efter. Detta upprepades; hvar gång Ada skulle hafva medicin, sväljde Sophie först en smula af den motbjudande drycken. Sophie kände sjelf sin oumbärlighet, men en annan kände den äfven, nemligen den gamle läkaren. Utan någon egentlig öfverenskommelse aflöste de begge hvarandra, så att den ene eller den andre alltid var tillstädes. Förgäfves besvor Amalia systern att unna sig ro och låta henne vaka en natt i stället. Så kom den sjette dagens morgon. Ada var mycket dålig. Doktorn hade förberedt fadren på att han icke mer kunde gifva något hopp. Hon skulle knapt kunna öfverlefva nästa natt. Stumma och bleka stodo alla omkring den lillas säng. En ohygglig tystnad, hopplöshetens, hade aflöst den förra brådskan. Aftonen kom och symptomerna förändrades. Detta meddelade läkaren dock endast åt Sophie, emedan han ville vara säker på sin sak innan han väckte ett kanske falskt hopp.
Det var så tyst i sjukrummet. Midnatten var förbi. Endast två varelser vakade vid den lilla
