— Lofva mig bara att inte säga det hemma.....
— Hvilket?
— Att jag kan — — att jag har sjungit.
— Men Gud, hvarför få de icke veta det hemma? Det är ju intet ondt i att sjunga.
— Jo, för då komme jag att spela för orgelnisten. Han är så otäck, så otäck. Ni skulle bara veta hvad den stackars Louise fick uthärda ....
— Louise?
— Ja, min syster Louise, hon som blef gift med Caspersen, som var informator hos oss .....
— Aha! sade jag och grep ovilkorligt till min hatt.
— Ni kan veta, fortfor hon, att då Louise var vid min ålder hade hon en ganska obetydlig röst, men hon var munter och glad och trallade hela dagen. Mamma trodde att det var något utmärkt med hennes röst och med gamle orgelnisten vidtaltes att utbilda henne. Men som den hade varit så länge försummad, måste saken tagas grundligt. Det vill säga att det börjades kl. 8 och timman varade till kl. 12, ackurat så länge som de tröskade på logen och så åto vi middag och så började de igen! Och hela tiden satt Louise der med notbladet, som hon hade så svårt att förstå något utaf, framför sig, och den otäcka gamla karlen satt bredvid henne med sin tuggbuss i munnen och slog henne på fingrarna med en smal pinne, och dunkade takten i ryggen på henne. Louise kom alltid förgråten från dessa sångöfningar och sade ofta: Akta dig för att sjunga, Sophie, eljest måste du lära musik ....
