36
säterplatsen utan att sjelf ses. Det var Sophie som sjöng; hvem kunde hafva tänkt att detta späda barn hade en sådan domedagsröst? Marit gaf väl undervisningen, men det var tydligt att hon betraktade sin elev med ett slags stolt häpnad. Under allt detta lockande och jodlande närmade sig de mättade korna makligt till grinden. Sophie sprang ner emot dem, upp på gärdesgården, och medan hon klappade den stora hvita skällkon utanför, sjöng hon ännu en stump af en gammal visa, med samma förunderligt böjliga och vibrerande röst, som i det den vändes till kon fick ett ganska eget uttryck af komisk melankoli. Ovilkorligt undföll mig ett bifallsrop i det jag trädde fram från mitt gömställe. Sophie vände ett ansigte emot mig, hvari den ytterligaste förskräckelse stod målad, gjorde en rörelse som skrämde alla korna till en skyndsam flygt inåt skogen igen och var försvunnen med dem. Jag likafort efter, min hund letade spåret, och efter ett kort kryssande i det tjockaste af skogen fann jag henne sittande på en klippspets, som mycket brant skjuter ut öfver dalen mot öster. Hon rörde sig icke, hon tycktes knappt märka att jag satte mig ner hos henne. Osäker i rösten började jag:
— Hvad skall denna flykt betyda, kära Sophie? Huru kan det skrämma dig, så häftigt att jag öfverraskades vid din sång? Var då icke så skygg, så misstrogen! Är det något underligt i att din stämma förvånar mig?
I stället för svar började hon bittert gråta.
— Jag förstår dig icke .....
