178
hon på hemvägen skulle taga in i prostgården och tillbringa några dagar der. Vemodig såg Sophie sig omkring i det solbelysta rummet, en gång så mörkt och ängsligt tryckande! Hon påminde sig de deri upplefvade timmarna, intill den sista underliga — drömmen? — Ja, en dröm måtte det hafva varit .... Intet hade sedan bekräftat för henne att den nattliga stämman varit annat än ett spel af hennes fantasi. De följande dagarna hade glidit hän lika lugnt som vanligt. Hon hade låtit gamla Dortha syssla om sig på bästa sätt, hade sofvit till långt in på morgnarna, läst, spatserat när hon icke var hos Ada och pladdrade med henne, eller sjöng och berättade sagor för henne.
I den långa gången utanför mötte hon Rein. Han tog hennes hand och förde henne genom de toma rummen in i ett af de innersta, der ljudet dämpades af en mjuk matta. Hon fick ej tid att förundra sig förr än hon satt i den stora ländstolen i bispekammaren, och såg prosten taga en taburett och sätta sig midtemot henne.
— Innan ni reser är jag skyldig er en förklaring, sade kan. Ni skall ej lemna oss med ett oklart intryck. Sophie ..... den natten då Ada kom sig igen, talade jag ord till er, som jag gerna ville taga tillbaka ... om jag kunde. Jag har gjort er en bekännelse ...
Det gifves situationer i det dagliga lifvet, fredliga, solbelysta situationer, hvari dock den tappraste känner sitt mod svigta, och hvari det skulle vara outsägligt välkommet om väggarna störtade
