tillsammans, eller om åskan slog ner i taket. Den värdige man som nu satt midtemot Sophie befann sig i en sådan belägenhet. Han hostade för att dölja den djupa suck som skulle lätta hans beklämda bröst, han såg till dörren, som om han väntat ett afbrott. Men intet afbrott kom. Rummet var så lugnt, så välsignadt lugnt, det var just skapadt för ett förtroligt, ostördt meddelande. Den lågt stående höstsolen tittade in mellan de gröna gardinerna; herdescenerna på väggen tycktes få lif under dess strålar. Det enda ljud som förnams kom från en stor fluga, som redan en gång hemfallen åt vinterdöden, hade vaknat igen och surrade likasom rusig, af solvärmen, mot rutorna.
Rein hade sprungit upp och gick med en ynglings liflighet upp och ned i rummet. Chinesen på fjederstolen kom dervid i rörelse, och tycktes gäckande tillnicka honom mod.
Han satte sig ned och ryckte sin stol närmare hennes. Med en stämma som efterhand återvann sin fasthet, fortfor han derpå: Ack Sophie, jag var så betagen i den stunden, då Gud gaf mig igen mitt barn! Glädjen gjorde mig svag och jag röjde något som — det måste ni tro mig — var bestämdt att aldrig bli uttaladt. Har jag skrämt er? Kan ni förlåta mig? ... Kan ni förlåta mig om jag säger er att det icke var någon flyktig rörelse, framkallad af ögonblickets exaltation, utan en länge dold, allvarlig känsla som jag nödgats uppbjuda allt mitt förstånd för att bekämpa! Hör det som kan tjena mig till ursäkt! Då jag i somras besökte edra
