skulle begynna under en ny form. Jag såg er så trofast, så öm, så helt och hållet glömsk af er sjelf, för att vårda ett sjukt barn, — mitt barn. I en sådan stund glömde jag mina föresatser. Himlen är mitt vittne att jag icke i er såg den vackra, unga flickan, utan det väsen som af alla stod mig närmast, förenadt med mig i ett hopp, en sorg, och som i detta ögonblick delade min glädje. Mina ord voro ett fröjdeutbrott.
Och nu, min unga väninna, har jag aflagt min bekännelse för er. Mig har det lättat, emedan jag vet att mina känslor för er händanefter skola flyta fram i sin lugna, naturliga gång, som det anstår en faderlig vän. Glöm inte att jag är er vän, Sophie, och att jag inte begär något annat. Med det innerligaste. deltagande skall jag följa er på er väg genom lifvet. Måtte lyckan följa er. Men skulle det inte gå så som jag innerligt önskar, skulle verlden gå er emot, så vet, Sophie, att ni här har ett hem, som alltid står er öppet, ett hem som också blir er systers. Kom till oss om ni blir bedröfvad. Kunna vi inte bjuda er lycka, så skall ni dock finna frid här. Och nu, Gud välsigne er! sade han och reste sig. Tacka er kan jag icke, för hvad ni varit för mitt barn!... Kom nu, plåga er ej med något svar. Icke sannt Sophie, ni vill minnas att jag är er vän, och att ni kommer och besöker oss som förr ....
Det var alldeles öfverflödigt att uppmana Sophie att icke svara. Hvad skulle hon svara? Öfverraskning, förlägenhet, förvirring bundo hennes tunga, men hennes tårfulla ögon talade för henne.
