182
Hon gjorde en rörelse som om hon velat kasta sig i hans armar, men han grep begge hennes händer och kysste henne på pannan.
— Kom nu, kom, — jag har uppehållit er för länge. Har ni sagt Ada farväl? Är kappsäcken ute? ... Farväl! Farväl!
XV.
I ett litet högst tarfligt rum befunno sig två fruntimmer. Det var just i skymningen, då dagens prosa saktar sina knarrande qvarnvingar och hjertan öppna sig — den enda belysning som egnar sig för biktande, lagom mörkt för att kunna gömma sin egen tvekan och rodnad, lagom ljust för att i den andras anletsdrag kunna trolla fram just den mine man känner behof af. En sådan bikt måtte redan hafva egt rum. Den ena af de två, den unga flickan, såg förgråten och utmattad ut. Hon lutade sig upp i soffhörnet i en så nedböjd ställning som om hon haft svårt att hålla sig upprätt. Det är omöjligt att säga om den andra qvinnan, som satt på stolen framför henne med ryggen emot fönstret, belyst i detsamma af skenet från kakelugnen, någonsin varit vacker. Det vissa är att hon ej var det mera, icke ville vara det. Hela hennes drägt och hållning var tydligt af de qvinnors, som glömt att de ega ett yttre. En mössa af osmaklig snitt och
