särdeles bra. Det skref jag ju till dig redan i somras. Sedan kom jag i hans hem. Der var så behagligt; allting var så vackert och väl ordnadt. Der fanns just denna ro som vi i någon mån sakna hemma. Jag tyckte formligen att Amalia var lycklig som skulle få bo der och dagligen umgås med denne milde, älskvärde man. Nu är det förbi och jag tror aldrig jag kommer dit mer.
— Du tycker särdeles bra om honom, du missunnar Amalia den lyckan att bo i hans hus! Men i himlens namn, hvad vill du då mera, oförnöjda barn?
— Intet, Louise. Jag vill intet mer i denna verlden. Hvarföre skulle jag vilja det! Min känsla motsätter sig det; ingen yttre nödvändighet manar mig dertill. Hvarför skulle jag gifta mig?
— Derföre att det en gång förr eller senare måste ske. Jag har ju förklarat dig att det inte kan bli fråga om något val efter vårt eget tycke, och efter denna dag skall du mindre än någonsin kunna träffa ett sådant. Slå det ur hågen, för Guds skull. Mödrarna hafva i detta afseende rätt, de predika bara för mycket derom, de göra saken mera förtviflad för oss än den är, eller också försöka de att förgylla pillret, de hjelpa oss att inbilla oss sjelfva att en verklig känsla är i faggorna. Det skall jag inte göra, Sophie, jag vänder mig blott till ditt förstånd. Tro mig, vår ställning i lifvet är en ren lyckträff, ett lotteri om du så vill. Det går till liksom i dessa spel, der de högsta vinsterna blott stå såsom lockbete, men aldrig utfalla. Jaga
