188
du veta hvad olycka är, sade hon plötsligt med dämpad röst, lutad intill Sophies öra, så skall jag vid tillfälle nog kunna förtälja dig litet derom.
Sophie ryste.
— Ser du, Sophia min! om du vore rimlig och inte öfverdrifven i dina fordringar, så skulle du genom en ganska lätt och flyktig räknekonst komma till den slutsatsen att ett anbud af en sådan man som prosten Rein är icke allenast en lycka, utan dertill en stor, en utomordentlig lycka.
— Rein? Nej, det kan inte vara ditt allvar. Och du glömmer att han har uppgifvit all tanka på mig. Han har försäkrat mig att han hädanefter endast betraktar mig som förr ... som ...
— En far, en vän förmodligen?
— Det tror du inte, Louise?
— Jag tror, sade systern och betvingade ett leende, som lekte omkring hennes insjunkna öga, att han är en mycket anspråkslös man, en klok man; han har inte velat skrämma dig, och deri gjorde han väl. Hvad deremot hans vänskap och hans faderliga känslor angår så tro du mig. Jag ansvarar dig för att de inte skulle vara det ringaste hinder, ifall du vid lämpligt tillfälle sade honom att du är en förnuftig flicka, som öfvervägt saken och funnit att så mycket verkligt godt nog kunde uppväga skilnaden i ålder.
— Huru? Jag skulle sjelf?
— Säg mig en ting. Hvad tycker du om prosten? Säg det utan omsvep.
— Du vet ju att jag tycker bra om honom,
