XVI.
Med ett par ord, endast så mycket som är nödvändigt för berättelsens gång, skola vi skildra förhållandet i prokuratorns hus. Der det glunkades om att detta »inte var som det borde vara», var man dock temligen ense om att kasta skulden på henne, och beklaga honom.
Louise hade icke gjort sig omtyckt på orten. Hon hade från början funnit det icke löna mödan att behaga någon. Han deremot var gerna sedd. Han var en välkommen gäst öfverallt. Hans alltid goda humör, hans outtömliga förråd af lustiga infall, äfvensom hans beredvillighet att ställa sig i spetsen för allehanda företag, vare sig att de afsågo nöjen eller allvarliga ting, gjorde honom till en af dessa personer som på landet äro lika värderade som oumbärliga. Dertill var han gifmild och det var något i hans personlighet som trots råheten och trots hans eget protesterande deremot, kunde kallas intagande; kort sagdt, han hade icke få af dessa utom hus behagliga egenskaper, hvilka en hustru i hemmet får umgälla med tusenfaldig bitterhet i hjertat. Till denna sida af mannen höll man sig, denna kunde man utan att råka i förlägenhet tryggt göra sig reda för. Hvad hans rykte eller det som fransmännen beteckna med namn af reputation, deremot angick, så måste det behandlas mycket försigtigare. Man berörde sällan denna sida hos
