200
honom, men om det hände var det helst för att berätta ett och annat ärligt drag. Med detta rykte förhöll det sig emellertid så, att det hvarken var bättre eller sämre än många andras i liknande förhållanden, som hafva det gemensamt med vissa yrken, att det är svårt för den som sköter dem att hålla sig alldeles ren. Det var ej bra, det var ej heller illa; det var som med vildt, då det hängt litet för länge, det är värre att få se det i köket än att vänta tills det kommer på bordet. Man kunde inte bevisligen påpeka något dåligt streck af honom, man kunde till och med genom kloka vändningar få fram några drag, som kunde kallas goda och ädelmodiga.
Det var blott ett faktum som icke så lätt lät resonera bort sig. Man visste mycket väl att Louises man slösade bort en stor del af sina oregelbundna inkomster på vissa låga förbindelser utom hus, medan han lät sitt barn hemma — en gosse på tio år — sköta sig sjelf, utan uppfostran eller undervisning. När man då vederbörligen hade tadlat detta, så trodde man sig efter ett sådant offer på sanningens och moralens altare desto frimodigare kunna tillägga: men i sjelfva verket kan man inte förtänka den stackars mannen att han söker litet tröst annorstädes, ty hvem kunde väl stå ut med att se på de kalla, sura minerna beständigt? Man hade behof af att tro det bästa, emedan man hade behof af honom.
Det var blott en som dömde strängare än alla de andra. Det var den varelse som vid dylika
