Sophie såg sig vanligen bannlyst till sitt eget lilla rum, der hon hade den resursen att vid skenet af ett ensamt talgljus taga fram ett handarbete.
Detta var den vistelseort i hvars milda, lugna atmosfer den unga flickan hade sökt den första läkedomen för ett sviket hjerta. Hvarje morgon väcktes hon klockan 4 af väfstolens slammer i rummet bredvid. Detta hade dock kanske knapt stört hennes sömn, ty i hennes ålder sofver man trots sorgerna förunderligt djupt; men det var Louise, det var hennes rastlösa, olyckliga syster som slog dessa slag. Det var för sitt barn Louise arbetade. Icke heller i detta hennes enda lofvade framtiden henne någon glädje. Denne gosse röjde redan mycken likhet med fadren i karakteren, och då han, såsom vi sagdt, gick och slängde utan tillsyn, insåg Louise med stigande bekymmer att ett längre vistande hemma skulle alldeles förderfva honom. Hon träffade då öfverenskommelse på egen hand med en köpman i närmaste småstad, att denne skulle taga gossen till sig och låta uppfostra honom lika med sina egna barn. Louise var en skicklig väfverska; som hon icke kunde godtgöra köpmannen med pengar, hade hon förmått honom att taga produkter af hennes husflit i stället. Ack, huru många tusende och åter tusende sådana slag drog icke hennes späda hand, innan hon fick ihop en summa som kanske blott uppvägde hälften af den gåfva hennes man dagen förut hade slängt bort, eller förlorat i en lättsinnig byteshandel! Huru hårda, huru brådskande ljödo ej dessa slag, liksom om den arma i dem gifvit sitt
