202
henne för den stränga hushållsaktighet och sparsamhet som hon var nödsakad att iakttaga, och som de ej kunde förena med husbondens lättvindiga lefnadssätt. Hon hade sjelf gått upp i denna rastlösa flit, som kan vara så förtorkande i ett hus. Hon var alltid till finnandes på vinden, i köket eller i väfvarsalen; hvardagsrummet var alltid tomt och kallt i detta hem.
Han tycktes ej bry sig stort om detta. Om han blott fick sitt spelparti och sin grogg med sina två oumbärliga vänner, de aftnar han var hemma, hvilket hörde till undantagen, så tycktes han alldeles icke sakna den husliga trefnaden, som hon försmådde att bereda honom. Den ene af dessa vänner, en rik bondson, ett slags halflärd röfvare, med ett slugt hufvud men temligen »elakt» rykte, var prokuratorns förtrogne, hans allt i allom. Tredjemannen var en gammal afskedad major, med något pengar, och passionerad spelare. Denne fick alltid vara skott-taflan för deras upptåg, om icke föremål för något ännu värre. Det vissa var att den stackars majoren tappade nästan beständigt, stundom icke obetydliga summor. Men han hade den svagheten att han gerna skröt af sin tur i spel; och efter en sådan riktigt misslyckad afton, måste hans vänner alltid lofva att icke röja hans otur, ett löfte som de icke allenast afgåfvo, utan som de också höllo med en ovanlig samvetsgrannhet.
Dessa spelaftnar voro dock de olidligaste af alla. Louise flydde så långt hon kunde för att icke höra deras skratt, deras högröstade qvickheter, och
