Sida:Amtmannens döttrer.djvu/397

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
205

gifva sin klädning den tarfligaste anstrykning, för att ej sticka af allt för mycket emot systern.

Omkring fjorton dagar hade Sophie uppehållit sig i svågerns hus, då Amalia i ett bref meddelade henne att Cold redan hade lemnat dem. Hans tid var egentligen icke ute förr än med årets slut, ja! det hade till och med varit öfverenskommet för längesedan att han skulle tillbringa julen med dem, men straxt efter Amalias hemkomst hade han rest, med anledning af angelägna förrättningar. Fadren hade varit bedröfvad deröfver. Mamma var också i dåligt lynne och ville att Sophie skulle komma hem. Denna kände sig ej benägen att utan nödvändighet förlänga sitt så obehagliga vistande i systerns hus. Hon beväpnade sig derföre med dessa argumenter, då hon så skonsamt som möjligt meddelade systern sin önskan att resa före den utsatta tiden.

— Det gör du rätt uti, sade Louise, utan att se upp från sitt arbete.

Det samtal mellan begge systrarna, som vi här ofvan meddelat, hvari de ännu under återseendets första värma hade utgjutit sig förtroligt för hvarandra, detta första samtal blef på sätt och vis också det sista. Efter detta nästan ofrivilliga utbrott, låg Louises sinne mörkt och tyst lik en vulkan som slutit sig efter ett utbrott.

En enda gång, blott en enda till vidrörde samtalet åter förtroliga ämnen; men Louise förblef kall och orörd, såsom om talet gällt hvilken annan som helst än henne sjelf.