206
Det var åter i skymningen. Sophie hade redan lagt bort sitt arbete, men Louise hade en lärftsbult framför sig på golfvet, hvaraf hon klippte och sydde flitigt. Bäfvande uttalade Sophie sin barndoms ömma förebråelse mot henne, att hon med tanken fästad på en annan, hade kunnat så hastigt, så skenbart lättsinnigt hängifva sig åt sitt öde. Hon gjorde henne en fråga om denne hennes ungdoms älskade.
Nästan tonlöst och utan att släppa arbetet berättade Louise:
— Han var ansedd och betydande i sin krets, egentligen afhållen tror jag inte. Hans egentliga karakter kände jag inte, möjligtvis hade den stora fel .... Det är inte derpå det beror. Det är inte honom vi skola utgrunda, det är oss sjelfva. Det är till oss sjelfva vi skola ställa en fråga, och jag hade besvarat min. För honom kunde jag hafva lefvat, ville jag lefva med hela min själ. Vi välja inte en man derföre att han är den bäste, utan derföre att vi hos honom skulle känna oss bäst.
— Och han, besvarade han dina känslor?
— Han gaf mig all anledning att tro det. Men jag trodde det blott, jag visste det inte. Männen äro i sådant fall säkrare än vi, ty allt vårt glitter af lögn och förställning hjelper oss i sjelfva verket föga. Det är deremot kinkigare för oss att döma då känslan inte såsom hos männen behöfver att så der leka kurra gömma. Vi hyckla för att dölja den, och de hyckla för att brassa med den och sedan är det inte lätt att skilja sannt ifrån falskt.
