Han var således säker på mig, alltför säker. Jag reste hem ....
Här gjorde hon ett uppehåll, medan hon omsorgsfullt mätte upp lärftet.
— Du reste hem? ....
— Sextiofem alnar, huru många gånger går fyra upp i det?
— Louise, du reste hem, och sedan, sedan?
— Ja, jag reste hem, utan att det kom till någon förklaring mellan oss. Men jag var så viss på att det första bref som skulle falla mig i händerna måste vara från honom. Det kom dock icke .... Hvarje vecka sjönk mitt mod, och under denna modlöshet bröt mitt onda öde in öfver mig .... Fråga inte huru sådant går till .... Har du saxen?
— O Gud, visste han något om det? sade Sophie och räckte henne mekaniskt hvad hon hade i handen. Kunde han inte ha fått veta det?
— Jo, det kunde han visst, om någon hade sagt honom det. Du vet jag var förlofvad blott en kort tid. I ett förtvifladt ögonblick skref jag till honom ett bref, men jag brände sedan upp det; då skref jag ännu ett, men det tordes jag inte skicka honom. Han beherrskade mig, men jag hade inte denna alltbesegrande tillit som gör att man obetingadt hängifver sig åt en mans ädelmod. Hvar skulle man också få sådan ifrån? Han kunde kanske hafva lönat mig med glädje och lycka, men han kunde likaså lätt hafva lagt en förödmjukelse mer till min olycka. Jag tordes inte ... men efteråt, då det var för sent ....
