Hoppa till innehållet

Sida:Amtmannens döttrer.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

40

sett. Vi hade blifvit de bästa vänner, då hästen kom efter henne. Vi vandrade ner genom skogen, medan jag ledde hästen vid betslet, men då vi nådde byvägen satte hon sig upp innan jag hann hjelpa henne. Hon hade en liten mössa, som varit Edvards, på hufvudet, och slog nu en vid kappa omkring sig, hvilken helt och hållet höljde öfver hennes vanliga missklädande drägt. Från hästen räckte hon mig sin hand och sade, med ett uttryck som var på en gang bedjande och befallande; »Ni håller ju ert löfte; inte ett ord om sången?» I detta ögonblick såg hon åter icke ut som ett barn. Hon for åstad som en pil .....

— — — — — — — — — — —

Har jag icke tagit alldeles miste rörande henne? Dolde sig icke just under alla dessa motsägelser en fint utpreglad, med starka instinkter begåfvad själ, som kämpade för sin befrielse, utan att veta huru den verklighet, hvari hon var satt, borde behandlas. Men hvad var det? Hvad rörde sig väl inom henne? Huru skall det gestalta sig? Är det kanske redan utplånadt i den nya omgifningen? Hon har nu varit der i två och ett halft år och är konfirmerad dernere. Hennes tant förer ett elegant, sällskapligt hus. Tänk om hon kommer tillbaka köpenhamnskt förkonstlad, utan prägel eller individualitet? Hennes mor anförtrodde oss häromdagen att tanten ifrigt önskade behålla Sophie dernere, då hon kunde »göra sin lycka». Hon hade redan två allvarliga tillbedjare, förutom några fler af »andra rangen». Men allt öfvertalande hade strandat