mot Sophies önskan att komma hem. Och hon kommer hem. Det vissa är att det icke är samma Sophie som reste, det utvuxna barnet med bomullsklädning och mamelucker samt med de långa flätorna utåt ryggen. Det är den sjuttonåriga Sophie som kommer tillbaka, kanske »herrlich in der Jugend prangend wie ein Gebild aus Himmels Höh'n». — Och sedan? Ack kära Müller, min gamle ärlige, otymplige björn, med dina »husvarmeteorier» och din fruktan. Jag skall aldrig, mera störta mig berusad, blindt troende ut i dessa lockande djup, der man tror sig se perlor och skatter på botten. Schillers »Taucher» var en hjelte, en ungdomlig hjelte första gången, andra gången var han en narr. Ack, jag skall aldrig mer vara någon narr! I våra dagar har man uppfunnit dykareklockor, hvari man försigtigt kan fira sig ner och iakttaga allt, utan att få så mycket som snufva efteråt .....
IV.
Det var detta vacklande mellan ett förflutet och ett kommande, mellan gamla, sårande minnen och en obestämd längtan, hvari Georgs själ vaggades, som en vacker aprildag dref honom ut i det fria.
Den terräng, hvarpå gården låg, sänkte sig ner emot elfven i en lång, af ängar och sparsam löfskog
